Den 11 september i år åkte jag tillsammans med Johan Edin (Kramfors) och Alexander Jönsson (Sundsvall) den långa vägen till fiskecampen ute på Rebbensöya.

Vi skulle fiska 7 hela dagar efter norska havets mest eftertraktade och otäcka plattfisk – Hälleflundran!

Tiden i bilen på vägen upp gick väldigt fort, och det var svårt att hålla förväntningarna sansade efter Johans historier från tidigare resor. Vi hade tiden på vår sida och något spektakulärt måste bara hända!

Både jag och Jönsson är halvt rookisar på detta fiske, hade det varit ishockey vi skulle bedriva så hade vi haft svåra problem med baklängesåkningen och mest troligen åkt på lädret, nått turmål hade vi säkert kunnat peta in men inte mycket mer än så…

Men nu var det inte frågan om idrott utan hälleflundrafiske! Och med sju fiskedagar räknade vi med att få in känslan för hur det hela funkar…

Första fiskedagen tar vi sovmorgon och vi skramlar ut först vid lunchtid, vi tar sikte på en kobbe där Johan avslutade sin förra resa och fick en fin flundra. Havet är oroligt den här dagen, det känns som vågorna kommer från alla håll och kanter. Är man van svenska insjöar så kan det lätt bli lite läskigt (tyckte iaf herr Jönsson;)

Vi driver av en flack brant från ca 20 meter ut mot 40 och djupare. Jag fiskar med en  Shimano Talika 8 och ett Westin W8 Boat spö, löjligt lätt och smäcker utrustning, nästan så den känns elegantare och lättare än vad man är van att använda efter gäddorna därhemma.

På resans andra släpp med en Crazy Daisy i torsk-kulör känner jag än rapp stöt när jag vevar upp jiggen från botten – FISK! hjärtat hoppar över ett slag, men snabbt känner jag att det är en mindre rackare. Efter en busig drillning kommer en flundra runt 8 kg upp intill båten. Den skakas raskt av och vi lägger om driften. Det tar inte många minuter innan Johan nitar fast nästa flundra, denna ett par hack större – runt 15kg bedömer vi den till, också denna nöp en Crazy Daisy fast i en sejliknand färgsättning med glowstjärt.

Resan har fått en kanonstart och vi känner att självförtroendet är på topp, vi bryter den första dagen lite i förtid – “det kommer bli grymt fiske” …detta var vi rörande överens om när vi la till vid bryggan på campen.

…6 dagar senare är vi inte lika stöddiga! Vädret har varit fantastiskt med stor sol och platt stilla vatten, vi har mött val, vi har hittat flytande frukter,  vi har haft motorbekymmer, och vi har diskuterat livet… men vad hände med fisket?  Ja det vände och blev trögre än trögt i det fina vädret! Visst har vi fått enstaka hugg och nån mindre flundra men överlag så famlade vi i mörkret… detta trots att solen sken som aldrig förr från en klarblå himmel!

Johan och Jönsson hade waterwolf kameror ovanför sina beten och dom här dagarnas höjdpunkter var när vi på kvällen gick igenom filmsekvenserna. Nog fan fans det fisk där vi var, vi såg rödspättor, småtorskar och enstaka flundror. En riktig heartbreaker var ett missat hugg på Jönssons jigg, den förmodade lilleskrutt-torsken visade sig vara en hälleflundra i modell “köksbord”

Sista dagen var stridsmoralen halvt nedvissnad, men vi var alla överens om att vid den här typen av fiske så kan vad som helst hända och detta när som helst. Uttrycket “from zero to hero” var något vi sa högt rakt ut i tomma luften minst en gång i kvarten.

Vid lunchtid sista dagen håller vädret på och skiftar till det sämre igen och vi fiskar grundare än vi gjort tidigare, vi gick in bakom “Johans kobbe” från första dagen och la driften från 10 meter utanför ett strömsatt sund. Jag och Jönsson hissar Crazy Daisy i fören och aktern medans Johan kör sej med en anti twistrig i mitten av båten. Plötsligt får Johan syn på nått på ekolodet som han tolkar som en stor flundra. – DET ÄR STOR FISK UNDER BÅTEN! ropar han samtidigt som hans spö nickar till… han  låter det gunga ett par gånger i toppen innan han vevar ner och drar till!! Toppöglan på Johans kralliga hemmabygge blir kvar nere vid vattenytan, klingan bänder runt och bottnar. Jag hinner se vad han tänker “vafan är det botten?”

Ögonblicket senare gungar det till i klingan, i Johan ja i hela båten skulle jag vilja påstå! Sedan bär det iväg ut mot fjorden, det som simmar har ingen panik utan lugnt och sävligt lunkar det iväg. När ca 80 meter lina pekar horisontalt ut mot fjorden tycker Johan att vi ska köra efter… Jag och Jönsson står som två fågelungar med öppen näbb – vad fan händer !!?

Vi samlar oss snabbt och inser att “from zero to hero” finns på riktigt! När vi lägger båten rakt över flundran slutar den sin simtur, och vi driver sakta men säkert tillbaka in mot det strömsatta sundet och grunt vatten igen… minuterna tickar iväg och Johan hänger i spöt, fisken där nere verkar inte fatta att den sitter fast utan går bara och spänner ca 20 meter ner. På linecounterlinan kan vi bedöma att flundran strax borde gå att skymta. Jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig att se men en rejäl flundra runt 50 kg borde det väll ändå vara ? När hon visar sig ca 10 meter under båten ser den nästan overklig ut! Nästa gång jag ser den kommer den ut underifrån båten strax under skrovet….

Jag hade sett filmen Jurassic World nån dag innan vi åkte, fisken som nu låg invid båten såg ut att ha simmat ut ur den filmen och nappat på Johans sej !!

Hur som helst så finnar jag mig snabbt och sätter kveitekroken i underkäken, Drottningen som vi nu inser att det är, hade nog inte insett allvaret förrens nu! Vi får turas om att hålla repet medans hon ursinnigt och vresigt står och vickar invid båtsidan – havet kokar och vi blir blöta!

När hon lugnat sig bestämmer vi oss för att ta in henne i båten (uttern 560) med tre gubbar på samma sida sänker vi relingen mot vattenytan och det blir ett kort lyft in… känslan när flundran rinner ner i båten är overklig, – dom kan fan inte bli mycket större än så här!! säger jag spontant! Känslan är att den är tre meter lång och fyller hela båten!

Raskt får vi fram måttband och mäter henne från för till akter: 210 cm !! Snabba foton och filmsekvenser tas! Allt går bra och snart är hon tillbaka i havet där hon hör hemma, snaran kring stjärtspolen lossas och hon dyker fint och majestätiskt ner i djupet igen.

Johan, Jönsson och jag vinkar adjö och tackar för ett obetalbart minne för livet – sedan blir det gruppkram och highfives !!

Resan hade inte kunnat avslutas på ett bättre sätt, att få se en sådan varelse var långt över målet och förväntningarna. Bilfärden hem till Sverige gick om möjligt ännu fortare än vägen upp, samtalsämnet räckte hela vägen hem – Drottningen i djupet!  vilken jävla fisk!

/ Lars Öhman